Under 2009 revs och plomberades statens gamla oljelager i Blädinge söder om Alvesta. Denna artikel bygger på ett utdrag ur boken Kalla krigets Kronoberg som utkom 2005 och i nytryck 2001.
Strax väster om Blädinge kyrka, i direkt anslutning till stambanan, ligger ett mindre villaområde som också varit platsen för ett av statens beredskapslager för olja. Behovet av oljeprodukter har under efterkrigstiden ständigt ökat och för att undvika en infrastrukturell kollaps i samband med leveransstopp inrättades under ledning av Överstyrelsen för Ekonomisk Beredskap närmare 40 oljelager i landet. Dessa var inte kopplade till militärens behov utan syftet var att kunna förse civila samhällsinsatser med drivmedel vid kris- eller krigssituationer. Anläggningarna innehöll stora mängder med skilda oljeprodukter och av naturliga skäl kringgärdades lagren av hög sekretess. Ett av de första bergrummen som byggdes i Jönköping i början av 1950-talet och det sista inträffades i Skogaby utanför Laholm 1983. Förutom dessa anläggningar uppfördes även oljebolagen egna lagringsplatser i bergrum samt vissa kustnära kommuner som erhöll förmånliga statsbidrag.
Det är möjligt att dela upp oljelagerutbyggnaden i tre perioder, 1957-1962, 1963-1969 och 1070-1976. Blädinge uppfördes under den andra perioden som jämfört med föregående period karaktäriserades av en drastisk skärpning ifråga om lokalisering. Kraven på uthållighet och skydd vid en krigssituation innebar att flera lager, bl a det i Blädinge, nu placerades långt in i landet.
Sverige var oerhört känsligt för kris- och krigsrelaterade avspänningar och i samband med det tredje lagringsprogrammet tillkom, förutom den skyddade krigsreserven, även en s k lokaliserad lagring, en typ av avspärrningsreserv med en något lägre skyddsnivå. Alla företag som sålde mer än 20 000 kubikmeter eldningsolja erlades ett visst lagringsansvar och i allmänhet gick dessa företag ihop i ett gemensamt lagringsbolag.
Ändrade beredskapskrav efter Kalla krigets slut medförde att denna typ av lagerhållning skulle avvecklas, detta arbete inleddes 1994.
Storleken på oljelagren varierade från 30 000 kubikmeter till 120 000 kubikmeter i ett eller flera bergrum. Varje bergrum är som regel 25 meter högt, 20 meter brett där längden varierar från 60 till 150 meter. Bergtäckningen skulle uppgå till minst 30 meter. Vid utlastningen av ordinarie lossningsplatser inhämtades snabbkopplingsrör och tryckstegringspumpar från avsides belägna förråd där nya platser för lossning kunde upprättas långt ifrån anläggningen.
Intill Blädinge stations godsmagasin ligger en mindre tegelvilla som vid första ögonkast inte väcker något större intresse. En något udda fönsterplacering, den närmast kala trädgården samt en mindre krankonstruktion på baksidan antyder att villan haft en alternativ funktion. År 1966 byggdes här sex bergrum med ett samlad lagerutrymme på 73 000 kubikmeter, i huvudsak lagrades här enbart diesel. Enorma bergmassor sprängdes ut och lastbilar gick i skytteltrafik för att transportera bort all sten. Stambanan försågs med ett stickspår och en lastbrygga byggdes där olja kunde pumpas till och från bergrummen. Det som gör Blädingeanläggningen speciell är att lagerutrymmena ligger under ett villaområde, normalt placerades dessa att lagerutrymmena ligger under ett villaområde, normalt placerades dessa i obebyggda skogsområden. De oinklädda bergrummen är placerade under grundvattennivån och oljan förvaras i Blädinge enligt principen rörlig vattenbädd. Oljan ligger därmed och flyter på vatten. Beroende på hur mycket som lagras pumpas vatten till eller från vilket medför att nivån alltid är konstant. Eftersom detta minskar gasavgången till luft samt att bergrummen är vattenfyllda när oljan pumpas in minskas risken för miljöproblem. Eftersom anläggningen var hemlig kunde ett pumphus uppföras utan tillstånd vid sjön Salen där ett kraftigt ledningssystem reglerade vattentillförseln till lagret. I mars 1995 tömdes Blädinge på sitt innehåll av diesel och enligt rykten var lukten förfärlig. Man avstod från tågtransporter och därför fodrades mängder med tankbilar innan berget var tomt.
Villan fungerade som expeditionsutrymmen med ett antal mindre kontorsrum samt en källare. Men bakom en av dörrarna döljer sig villans stora hemlighet, via en hiss kan man här ta sig ned i berget. Väl nere i berget följer en lång korridor innan man når den s k ekonomidelen där personalen kontrollerade pumpningen av oljorna via ett manöverbord. Här fanns även elcentral, verkstad, reservkraftsaggregat, skyddsrum med tillhörande pentry, sängplatser och toalett samt spol- och tvättrum för sanering. Från ekonomidelen leder sedan en korridor till de sex lagringsplatserna som följer nummreringsordningen 101 – 106. Med jämna mellanrum finns larmanordningar och telefoner. Ungefär i mitten av denna korridor ligger en oljeavskiljare som renar eventuellt förorenat vatten innan det släpps ut i Salen. Av någon anledning står här en roddbåt. Strax efter lagringsplats 106 ligger nödutgången som leder ut till ett skogsparti bakom villaområdet.
Att stå i villaområdet och försöka förstå omfattningen av de enorma lagringsutrymmena under jord är inte lätt, tanken svindlar. Stor vikt lades vid kamouflage där ingången placerades i en typiska tegelvilla och förutom nödutgången är det få saker ovan jord som antyder om den verksamhet som pågått. Detta oljelager, eller anläggning 143 som den även benämndes, hade under större delen av sin aktiva tid ingen stationärt placerad personal men underhållet var frekvent och mycket noggrant. Närmaste systeranläggning låg i Värnamo och i Vilshult utanför Olofström.
Ett företag från Värmland med det passande namnet Jordkullen AB vann uppdraget att riva ur all utrustning och därefter plombera ingångsschakten. På plats där villan stod växer idag gräs.
© Texten och bilderna är publicerad med författaren Samuel Palmblads tillstånd.